Jag blir så trött på dom som kallar sig mina vänner. Men dom senaste veckorna har jag fått veta vem som är mina vänner. Och det var inte dom jag trodde. Nämer inga namn, men frågar ni så svara jag!! Så ärlig är jag iaf. Jag anser att man kan aldrig få för många vänner, men nära vänner är lite svårare, vill ju känna att man kan lita på dom. Och dom som en gång vara mina vänner ska veta att allt det dom sagt till mig, stannar hos mig. jag hoppas jag kan känna likadnat när det gäller dom. Men det lär jag ju snart märka om det är så. Jag är glad för dom vänner som jag har nu, visst fler kan man alltid få, men man vill inte känna sig påflugen heller. Att man glider ifrån varndra finns alltid, men jag förstår inte varför man inte kan säga till personen i fråga att nä, jag tycker vi har glidit ifrån varandra eler precis vad som helst så att man inte går och tror att den andra tycker det funkar. Och att man liksom vill lära känna andra, inte så lätt och vara kompisar om den ena är livrädd för att träffa nya folk och den andra vill. Då kan det likabra vara så. Jag tycker att den dagen man inte har några vänner kvar, vad ska man göra då???? Eller när det tar slut med killen, tänk lite längre fram en bara på morgondagen. Men visst man kan inte tvinga folk att träffa en om dom inte vill, men det vet jag som sagt nu vilka som vara mina vänner och vilka som inte vill det. Tänka att det tagit så länge att komma fram till det. men bättre sent än aldrig.

Nä, dax att sticka tillbaka till jobbet, 3 timmar tills jag slutar, inte helt fel.

Ska ut imorgon till Björkaloge med Johanna, har aldrig varit där, bara utan i bilen med Emily, fy fan vad kul vi hade den kvällen eller hur???

Kram på er

Återkommer med mer om mina "vänner" senare