snack är det värsta jag vet!! Visst jag är inte så duktig jag heller, men jag kan iaf säga det jag vill ha sagt till personerna i fråga, till skillanad från vissa andra!! Inga namn så har jag inga sagt så kan jag inte få skit för det iaf. Varför är det så svårt att säga vad man vill ha sagt till en person, nä ist så går jag och säger det till andra som för det vidare, sen kommer det fram till personen det gäller och då är allt fel och sen blir man ovänner ist!! Nä, säg det man vill ha sagt rakt ut ist. Visst sanningen kan vara hård, men det kommer från den personen som vill ha sagt det och inte från andra på omvägar. Jag är en sån person som verkligen kan höra sanningen, visst även jag tycker den är hård och jobbig att höra, men när jag väl får höra den så kan jag få en förklaring till varför personen säger/tycker som den gör!! Och att folk sitter och snackar om en det vet ju allihop att är man inte där så går snacket så är det bara, men om man är kompisar och hör något så ska man säga till den personen som pratar att jag tycker det räcker för personen ni pratar om är inte här och kan förklara sig, och sen att man säger till personen dom snackat om vad dom sagt och vem som sa det, även om dom sen skulle bli sura på en, det kan inte hjälpas. Att sen som kompis säga saker som sårar, vet jag har gjort det själv, men jag är ärlig iaf. Ska faktiskt säga att det känns skönt att få höra saker från dom som är ens vänner att så är saken, acceptera det eller inte. Men att säga saker som man vet verkligen sårar, så gör man inte. Vet några som gjort det, och jag förstår inte hur dom kan sova gott om nätterna. INGEN ÄR SÅ RIK ATT MAN HAR RÅD ATT FÖRLORA EN VÄN!!! Men vad hjälper det, finns dom som inte bryr sig alls. Fast klart dom är inga riktiga vänner.
Jag tycker att man ska ha kontakt med sina vänner, men man kan ju höras när man har nåt att säga eller vill något, inte för att det ska så vara, bara för att man är kopisar så ska man höras minst 2ggr om dagen, nä, det köper inte jag. Vill jag mina vänner något så hör jag av mig om det sen gått 1 dag eller 2 månader, det ska en riktig vänskap fixa, gör den inte det varför ska man då vara vänner för. Sån är jag acceptera eller gå.
Jag håller med ordspråket: det är inte ens fel att två träter, men ibland så kan man sätta sig ner innan man börjar tjavsa, varför är vi ovänner vad kan det bero på? Ibland kan det bero på bara omgivningen, situationen, eller nåt sånt. Brukar oftast finnas en bra anledning. Och sen anser jag att visst man kan inte vara kompis med alla, men man får försöka när man kommer in i ett nytt gäng att acepptera att här är mina nya vänner och så är det. Och om man nu anser att en vänskap är över så tycker jag att man ska fråga sig själv varför och sen rensa luften, det kan faktiskt hjälpa en hel del. men vissa är så stolta att dom inte kan det, då får dom vara det.För jag är den jag är och det får folk leva med.